Eric Sundström, alias Madam Marie, försöker vrida på argumenten i debatten om EU-förnyel(s)e i dagens Aktuellt i Politiken (artikeln finns ej på nätet). Han skriver om kraven på folkomröstning och undantag och skriver, lätt nedsättande, att ”Någon undrade om den viktigaste frågan för en arbetarrörelse i opposition är att gräva upp EU-skyttegravarna”. Med andra ord försöker han ställa min och Anna Hedhs första artikel mot vår andra artikel.  

Jag försöker verkligen förstå vad Eric menar men jag går bet. Exakt vad är det han tycker att man ska göra om man tycker att vi behöver se över vår EU-politik? Är det inte just i opposition vi behöver tänka igenom ett och annat, och förutsättningslöst diskutera igenom hur vi bäst får genomslag för våra idéer? Är det inte just det idéerna om rådslag handlar om? Är det inte just det Mona Sahlin säger när hon pratar om att lyssna på partiets ”kärleksfulla kritiker”?

Att komma upp ur EU-skyttegravarna innebär inte att vi alla ska dansa efter samma pipa, tvärtom. Det innebär att vi måste börja lyssna på varandras bästa argument och komma ur föreställningen att man antingen måste svälja allt eller förkasta allt som kommer från EU. Det handlar om att förverkliga idén från 1994 års folkomröstning att vi är med för att påverka. 

Vi måste hitta en gemensam hållning i ett parti som sargats av ständiga konflikter kring EU-frågor sedan början av 90-talet. Och vi måste konstatera att vi är i opposition i EU och att vi inte är tvungna att rusa till försvar för EU-institutionerna stup i kvarten. Vi löser absolut inte någonting med att försöka tiga ihjäl frågan och låtsas att den inte finns.

På annan plats i AiP citeras Per Wirtén ur senaste numret av Arena. Wirtén säger att ”Vänsterns uppdrag är fortfarande att politisera och demokratisera. Och det finns inte längre anledning att acceptera några förslag eller konstitutioner inre beslutats i öpen debatt eller demokratisk ordning. Den tiden är förbi”. Gräver Wirtén också upp skyttegravar?

Sundström upprepar också ett märkligt argument Jan Andersson försöker driva mot förslaget om att vi skulle utverka ett arbetsrättsligt undantag i EU-grundlagen. Jan Andersson menar att det skulle vara antifackligt att kräva att EU inte ska lägga sig i svenska kollektivavtal och konflikträtt. Mycket konstigt resonemang. Jag återkommer om detta senare.

Det är inte kontroversiellt att diskutera hur arbetarrörelsen ska förhålla sig till EU-grundlagen och att tycka att det är rimligt att folket får säga sitt i frågan. Det verkligt kontroversiella är att försöka kväva debatten genom att peka ut kärleksfulla kritiker som bråkmakare. Det må ha gått förr, men i dag är klimatet annorlunda i vårt parti. Låt oss se till att behålla det på det viset.

Annons